Bengt Landins krönika

Seniorerna äger!

En följd av att vi seniorer i Gnesta blir äldre och äldre är att vi blir fler och fler. Det innebär förhoppningsvis att vi också får mer och mer power. Ett steg på vägen är att vi nu fått ett powerhus.

Då menar jag inte nya äldreboendet Strandhagen. Utan Powerhuset på Dagagatan. Seniorerna äger! In med pampuschhyllan! Den var enligt boken ”Gubbvarning” förr obligatorisk på gubbhyllan. Tveksamt om det stämmer nu. Däremot håller jag med om att hög volym passar oss äldre: ”Man vet att man blivit gubbe när man ber barnbarnen skruva upp ljudet på TV:n. Det trodde jag aldrig jag skulle få uppleva. Men på de föredrag jag senast bevistat har jag inte hört nåt. Jag hade föredragit en volym som tillåtit mig höra det dubbla. 

Inte långt från Powerhuset låg Knubbhuset. Trots att det finns bilder på mängder av gamla hus i Gnesta saknas Knubbhuset i arkiven. Jag bad därför Roffe Pihl teckna en minnesbild. Den tog snabbt vägen upp på väggen. Knubbhuset ägdes av kommunen. En av hyresgästerna var burduse skomakaren Ring, konsument av öl i mängder som fick doktor Tysk att höja ett varningens finger. När så läkaren stötte samman med Ring och undrade vad det var som klirrade i hans kasse replikerade Ring: ”Inte frågar jag vad doktorn har i sin kasse när han går ut på samhället och tar dö på gamla kärringar!” Det här har ju alla gamla Gnestabor redan hört. Men då det ofta är lika illa med minnet som med hörseln tar jag risken att berätta det igen. 

Hemma hos mig trängs bilden av Knubbbhuset med andra Gnestakonstnärers verk. Väggarna kan verka fullhängda. Och efter varje konstrunda blir Gnestamotiven fler. Dessutom har jag sen gammalt hängt en och annan värmlänning. Men ingen Lars Lerin. Min mor besökte ett vernissage när Lerin var i början av sin karriär. Hon förundrades: ”Den där kônstnär´n verka fôlkskygg”, sa hon. ”Våga´ knappt komme fram å vise säj. Han smög mella´ tavlera. Jag hade tänkt köpe en akvarell, men han drog säj unna.” Det var ju synd. Sen dess har jag tröstat mig med ett blad ur Karlstadsflickan Lena Cronqvists illustrationssvit ur Strindbergs ”Ett drömspel”. Den tavlan tvingades jag nu efter en brandinspektion ta ner. Den hängde nämligen över en vedkamin. Det fick mig att hänga läpp. Jag brinner för Ett drömspel. Funderade på att kasta ut kaminen. Vårvärmen är ju på väg. Men frun tyckte det var synd på så vacker täljsten. Dessutom har hon nån gång uttryckt sig kritiskt om Cronqvists figurer. Detsamma gjorde lärarna på Frejaskolan om Lena Cronqvists svåger Staffan Thunström. När han jobbade på skolan mobbade kollegorna honom. Fast förstås på skoj. Staffan var inte bara musiklärare utan även kantor i Frustuna kyrka. För att inte missa sin mässa åkte han moped. ”Det passar sig inte”, menade hans kamrater och anmälde honom för kyrkorådet. En kantor ska färdas rätt – inte på en moped, Husqvarna Novolette. Deras anmälan föranledde dock ingen åtgärd.  

Vi seniorer ska nu alltså förflytta oss till Powerhuset. PRO har som första åtgärd försäkrat sig om att deras ekonomi trots detta rullar på. De flyttade nämligen sitt kassaskåp från Kursgården till Powerhuset på en pirra. Att bära det hade blivit för tungt. Vi får hoppas på god grannsämja så att PRO slipper återbäringen. Eftersom huset i två omgångar varit tvättinrättning ligger det dock nära till hands att befara penningtvätt. Men visst kommer samboskapet mellan SPF och PRO att gå i lås. Här kommer vi att trivas, vi som ännu minns hur det var att köpa mjölk i lösvikt!

Bengt Landin

Av | 2018-05-04T09:11:48+00:00 april 2018|Senaste nytt|

Om författaren:

Lämna en kommentar