Gnesta. Vad händer med en människa när flykten blir till väntan? Den frågan ställer sig konstnären Paula Urbano. Själv dotter till chilenska flyktingar har undersökandet av flyktens vardag och villkor blivit ett återkommande tema i hennes skapande. Sedan den 18 oktober finns hennes utställning ”I flyktens väntrum” att beskåda på Art Lab Gnesta.

Vinjett_Det_goda_samhallet3Paula Urbano använder ofta film eller video som konstnärligt uttryckssätt när hon skapar sina verk. Som inbjuden residencykonstnär på Art Lab i Gnesta, begav hon sig därför i oktober i fjol, med sin videokamera, till Migrationsverket i Flen, för att där komma i kontakt med människor som befinner sig på flykt. Hon visste vilket tema hon ville jobba med: Flykten och den själsliga frustration den innebär.
– Det finns liksom två krafter. Aktivt och passivt. För flykt är någonting aktivt, man flyr från en plats till en annan. Och väntan är någonting väldigt passivt. Det är paradoxalt men det är det tillstånd man tvingas leva i som flykting, säger Paula Urbano.

I Flen fick hon tips om en asylsökande flykting från Irak som 2008 flydde till Sverige efter att ha blivit hotad till livet i sitt hemland. Nu satt han i förvar hos Migrationsverket i Märsta, i väntan på att hans avvisning skulle verkställas. Efter fem år av väntan, avslag, överklaganden och ny väntan.
– Det är väl det som jag är kritisk mot – att de här tiderna är så långa. Med den dödsfruktan de har – den är så reell – skulle jag vilja likna det vid tortyr, säger Paula.

Sancho Panza

Mötet med den irakiske flyktingen blev inledningen till en åtta månader lång relation där Paula ser sig själv som en slags Sancho Panza, en flyktingens väpnare som med sin videokamera följer sin Don Quijote – från förvarets väntan i Märsta till avvisningens verkställande tillbaka till livet som dödshotad i Mellanöstern. Resultatet har blivit kortfilmen ”Flyktingen av den sorgliga skepnaden”, som har premiär i januari 2015 på konsthallen i Katrineholm, men som under nästa år även kommer att visas på Eskilstuna konstmuseum och förhoppningsvis även på Göteborgs filmfestival.

Att vistas i ovisshet

Utställningen på Art Lab i Gnesta består av två delar, en rumslig installation och ett videoverk. Den rumsliga installationen är just det, rumslig. Inuti bryggeriets redan mycket höga och smala konsthall har Paula låtit bygga upp ännu ett högsmalt rum om 2,5 x knappa 3 meter. Detta föreställer det kök i Torshälla där mannen bodde innan han togs i förvar och där han tillbringade en stor del av sin plågsamma väntan. Kala, vita väggar. Väggar av ångest och olidlig väntan. Det utrymme som är kvar av konsthallen utanför köket är inte mycket större än 3,5 x knappa 4 meter. Detta gestaltar besöksrummet i Migrationsverkets förvar.
– Så det blir liksom rum i rum i rum! Det är rummen där han vistas i den här ovissheten. Ska jag bo i Sverige, i den här fristaden, eller måste jag tillbaka till Irak där jag är dödshotad? Och när man bygger rummen i varandra så blir det som en instängdhet. När man som betraktare går in där kommer det att bli trångt, det blir fysiskt instängt och då tänker jag mig att det blir en gestaltning av den känsla han går med, den här ofriheten.

Flykt ur ett vidare perspektiv

Den andra delen av utställningen – videoverket – är ett slags förarbete till den ovan nämnda kortfilmen. Under nio och en halv minut, i monologform, lånar Paula sin röst åt Flyktingen. Det hela kan liknas vid en poetisk gestaltning av den flyendes inre tillstånd. Texterna är citat som Paula har hämtat ur pjäsen ”Psykos klockan 4.48”, av den engelska dramatikern Sarah Kanes, vars nattsvarta texter ofta kretsade kring ondska, smärta och tortyr.
– Sarah Kanes var ju utsatt för något slags strukturellt förtryck, tänker jag mig, och det är ju den här mannen också. Det är helt olika slags förtryck men någonstans så finns det en parallell. En tillvaro under stark press kanske ter sig likadant. Vad det sen beror på kan ha olika orsaker men det är samma slags tankar och känslor som sätter igång i människan.

Paula hoppas att hennes verk ska kunna ses i ett vidare perspektiv än det specifikt politiska, att de också fungerar som något som vi alla kan relatera till och känna igen oss i; en flykt ifrån vad som helst – kärlek, missbruk, relationer, krav eller rädslor. Hon menar också att människors inre rädslor många gånger är värre att stå ut med än det rent fysiska krig som pågår utanför fönstret.

Utställningen är öppen 12-16, lördagar och söndagar och pågår fram till den 23 november.